Julkalendrarna i SVT har under sina 56 år risats och rosats.
Och så har det rasats. Ofta. En orsakade en diplomatisk kris och blev en världsnyhet, en skapade en porrskandal och en lucköppnare fick hatbrev.
Så heta svallar känslorna i Sverige för något så till synes oskyldigt som ett barnprogram.
Här är de största bråken och succéerna.

Text: Linn Dahlgren

adiomannen Rolf Bergström fick idén när han såg Sveriges flickors scoutförbunds årliga adventskalender i oktober 1957. Den 1 december samma år hade ”Barnens adventskalender” premiär i Sveriges radio. Det var mer ett pratprogram om julen och alltså en bra bit ifrån dagens följetonger, men adventskalendern var ändå född. I alla fall i radio.

Tre år senare hade den premiär i tv med ”Titteliture”.

Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson skrev manuset till ”Titteliture” som bara var ett kort inslag i ett annat barnprogram. Inslaget hörde samman med kalendern som sändes i radio och bakom luckorna gömde sig en gäst, ett äventyr eller en gåta.

å började det. Redan 1966 kom det första bråket. Författaren Hans Peterson (mannen bakom tv-succén ”Här kommer Petter”) kunde inte alls komma överens med regissören bakom ”En småstad vid seklets början”.

Peterson talade ut i Aftonbladet om sitt missnöje över vad som hade hänt med hans verk. Regissören kontrade med att vägra låta sitt namn stå som just regissör i eftertexterna. Där står det i stället att han är ”personinstruktör”.

Själva programmet var ett frosseri i knäppkängor, vegamössor och mängder av julvisor – alla var skrivna före 1910. En av huvudrollsinnehavarna var en tioårig Ted Gärdestad. Men hans sångförmåga var inte ett skäl till att han fick rollen:

”Barnskådespelarna är inte uttagna för sina sångrösters skull, utan sjunger var och en efter sin förmåga”, hette det.

Tänk om de hade vetat vem Ted Gärdestad skulle bli.

VARNING! Videon verkar ej finnas kvar online. Klicka här för att gå till ursprungsadressen.

En tioårig Ted Gärdestad spelade pojken Sven i julkalendern 1966, ”En småstad vid seklets början”.

Göta Petter, vilken succé det blev! När ”Gumman som blev liten som en tesked” (den hette så) sändes 1967 stod Sverige stilla. Då satt både stora och små och såg på tv.

2,5 miljoner svenskar tittade när Birgitta Anderssons teskedsgumma gav julkalendern sitt stora genombrott i Sverige.

Det var den första julkalender som var ett eget program och med sitt ”Göta Petter, nu ble ja liten som enna tesked igen!” tog den lilla gumman en permanent plats i svenska folkets hjärtan. Än i dag är det drottningen av alla julkalendrar.

Det första avsnittet av ”Gumman som blev liten som en tesked” sändes den 3 december 1967.

Inte ett missnöjt knyst hördes från tittarna, det var en fullständig braksuccé.

Eller jo, det blev lite rabalder. Papperskalendrarna klistrades ihop för hand och av den miljon som hade sålts hade det slunkit med några måndagsexemplar:

”Det blev hjärtskärande gråt och stor besvikelse i många familjer i går. Det var första advent och barnen skulle öppna sina adventskalendrar. Men den första luckan dolde i flera fall ingenting. Och i andra fall felaktiga bilder”, skrev Aftonbladet om kalenderkrisen 1967.

Men hur blev hon så liten? 1967 fanns ju inte direkt datoranimeringar att ta till, så Birgitta Andersson fick klättra över gigantiska versioner av vardagsmöbler för att verka vara liten. En jordgubbe som skulle se jättelik ut tillverkades av frigolit, en sådan nymodighet att det stavades fragolit i Expressen.

Dundersuccén var inte lätt att följa upp. Hur kunde publiken bli annat än besviken när ”Klart spår till Tomteboda” hade premiär 1968?

Den blev en av de mest utskällda.

På Tomteboda station måste stinsen Svante Semafor, hans fru Susanna Semafor och lokeldaren Sigge Sot bygga ett ånglok för att tomten skulle kunna komma fram med sina paket på julafton.

Genom stationen passerar många besynnerligheter. Bland annat en hel cirkus där en elefant kommer på vift och en get som ska till en skönhetstävling i Stockholm.

– Geten kom från Lillskansen och följde mig överallt. Han blev så trogen, så, sa Inga Gill, som spelade Susanna Semafor, till Aftonbladet och berättade att hon hälsade på geten på Skansen flera gånger efter inspelningarna.

De vuxna recensenterna tyckte att kalendern var flåshurtig och jönsig. Den kunde inte jämföras på samma dag som ”Teskedsgumman”. Aftonbladets tv-kritiker Lars Rundkvist tyckte att den var en skymf mot alla tv-tittande barn. ”Dummare än tåget”, rentav.

– Själv går jag och mina ungar ner i källaren och ser Chaplin-filmer då serien sänds, sa han.

ittarstorm mot Adventskalendern – vi vill ha tomtar och lucior i stället för en bilmekaniker!

Så löd en rubrik i Aftonbladet den 1 december 1969 och den första tittarstormen var ett faktum.

SVT fick ta emot många samtal som förklarade att Tage Danielsson nog hade missat det här med att det skulle vara snö och julgranar i stället för prunkande grönska och, ve och fasa, en midsommarstång.

Nä, några tomtar och änglar blev det inte när Tage Danielsson skapade sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. I stället skapade Danielsson en förortsfamilj av modernt snitt. Men med en mamma som kunde trolla.

Med trollformeln ”överliggande kramaxel och kalasvev och bubbla förknasare” blir sonen Herman tillfälligt vuxne Herkules och kan uträtta storverk, medan hans pappa Bara Jonsson blir en liten pojke som mest vill leka med sin slangbella.

Julbristen var bara den första vindbyn i en ordentlig stormsäsong. Härnäst blev kalendern kallad ett skräckpekoral.

I ett avsnitt visades hur en mannekäng ”brutalt sövs ner”. Trots att det poängterades att kvinnan sov rasade föräldrar över hur skrämmande det var.

– Jag anser att våld ska finnas med i sådan form att det skapar aversion hos barnen, svarade Tage Danielsson.

Några dagar före julafton kulminerade alltihop i en duell i öppna brev i Expressen. Recensenten Hemming Sten gick så långt att han anklagade Danielsson för bedrägeri eftersom små barn inte kunde förstå sig på kalendern.

Sten kallade den också ”adventskalendern som inte är en adventskalender” eftersom serien utspelade sig på sommaren. ”En adventskalender får inte se ut hur fan som helst”, fräste han.

Och så var det porrskandalen. Japp, du läste rätt: En julkalender har haft en fullfjädrad nakenchock.

Papperskalendrarna klistrades av interner i fängelser och någon hade tydligen bestämt sig för att ha lite skoj.

Bakom lucka 13 hittade tioåriga Karin Eriksson, Vingåker, en naken kvinna i ”avancerad ställning”. Efter det fick Karin inte öppna några fler luckor. I stället fick hennes pappa uppdraget att granska innehållet bakom de andra luckorna. Och se – på julafton gömde sig ytterligare en porrbild. Där det skulle ha varit bilder på satelliter och julstjärnor hade interner klistrat in hårdporrbilder. De skyldiga för sabotaget hittades aldrig.

Dramat var inte över med det. Det blev också två anmälningar. Men Granskningsnämnden friade ”Herkules Jonssons storverk” helt.

Tage Danielsson själv sa att serien handlade om vuxna som aldrig har tid med sina barn. Att barn får leka med vuxna bara på vuxnas villkor. En del kritiserad politik blev det också. Som i avsnittet ”Herkules och den förfärliga oljefläcken” som kommenterade miljövården. Och när statsminister Olof Palme dök upp i ett av avsnitten.

– Det var inte många problem att få Palme att medverka. Vi skickade upp manuskriptet till honom och han godkände det. Så det var bara att fara till Kanslihuset med bandspelaren, sa Tage Danielsson.

Och rätt ska vara rätt, så visst fick statsministern betalt för sin lilla roll:
– Han får vanligt amatörgage för rollen, sa Danielsson.

Det var kanske både första och sista gången en statsminister var med i en julkalender. James Dickson, som spelade Herman/Herkules, var dock inte särskilt imponerad av statsministern.
– Det var jättekul att träffa Olof Palme men han var ingen höjdarskådis. Det märktes att han hade en väldigt stor respekt för Tage. Men dagen innan så kom hockeymålvakten Honken Holmqvist till studion. I en elvaårings hjärta smällde det nästan högre än att träffa statsministern, har han berättat för Aftonbladet.

Redan sommaren därpå sändes serien i repris. Då gav recensenterna tummen upp.

n trio i rabalder inledde 1970-talet. Först ut i denna triss i osämja var ”Regnbågslandet”.

En liten flicka ramlar ner i ett hål i ett träd. Hon faller genom ett skimmer av regnbågens alla färger och landar i Regnbågslandet. Där finns hus av ost, gator av choklad, vandrande träd och kanoner med blommor.

Påminner det om något?

Kalendern kritiserades, kanske välförtjänt, för att vara ett uselt ”Alice i Underlandet”-plagiat.

Dessutom stack kommersen kring kalendern i ögonen. Det räckte inte med att en papperskalender skulle köpas det här året, i affärerna fanns också dockor, böcker, bokmärken, affischer, pussel, en målarbok, memory, klippteater och en lp-skiva.

Recensenterna sågade serien hårt och för en gångs skull höll barnen med:
– När jag såg ”Regnbågslandet” första gången tänkte jag: Det här blir tråkigt. Och det blev det. Ingen spänning, ingen fantasi. ”Teskedsgumman” och ”Herkules” var bättre, mer realistiska, sa Åsa Hailbäck, 9.

Mannen bakom floppen var engelsmannen Robert Benson (han hade uppfunnit mjukdjuren gonkarna som blivit en dundersuccé, särskilt när Beatlen Ringo Starr fick en, och han var också mannen som placerade glorian ovanför ”Helgonets” huvud).

När ”Regnbågslandet” floppade blev Benson så sur att han hotade med att flytta från Sverige.

”Broster broster!” tar ett tråkigt pris: Den överlägset mest utskällda julkalendern. Det räckte inte med klagomål, insändare och öppna brev, 1971 blev det så hetsigt att lucköppnaren fick hatbrev.

Serien handlade om familjen Wikmansson som flyttar ut på landet för att odla julgranar. Ett tredje syskon väntas, men ingen vet om det blir en bror eller syster så bebisen kallas broster. På en av åkrarna står en ladugårdsdörr som visar sig vara en portal till fantasivärldar.
– När man kommer innanför där, då blir det som man tänker. Så man måste tänka på vad man tänker på när man kommer in, så man inte tänker på någonting som man inte vill tänka på. Tänk på det, sa pappa Ludde innan familjen stövlade in.

Där inne kunde nästan vad som helst hända:
Carl-Gustaf Lindstedt paddlade med Magnus Härenstam på en gigantisk lussekatt och Hasse Alfredson sprang runt i en ur-skog full med klockor för att vrida tiden rätt.

Mitt i alltihop hann familjen också med att kämpa mot miljöförstöring och köphysteri.

Författaren Göran Tunström, senare känd för romanen ”Juloratoriet”, stod för idé och manus. Tanken var att återskapa julevangeliet på svenska.

Först skrev tidningarna fascinerat, och imponerat, om serien.

Sedan kom hatstormen från tv-tittarna.

Vänstervridet, obegripligt och till råga på allt för lite jul. Barn blev rädda och en kyrkoherde upprördes över att det gjordes ”Kalle Anka-sagor av julevangeliet”. Att de var grönavågare upprörde, liksom att det var alldeles för grönt. Var var snön?

Det fanns alldeles för många saker att klaga på. Och som det klagades.

Så snart det första avsnittet hade sänts den 28 november började telefonen ringa hemma hos lucköppnaren Staffan Olzon. Dygnet runt. Och snart började även hatbreven droppa in.

Vad tittarna tyckte att han hade gjort fel?

Han var långhårig.

För det blev han kallad vänsterjävel och socialistsvin. Och ”han skulle ha varit med under kriget”, för då hade de ”allt tagit hand om honom”.

Många skribenter försvarade seriens moraliska ton. Det handlade om enkel hygglighet, inte revolutionär politik, menade de.

Men tittarna hade bestämt sig: Staffan Olzon såg ut som en smutsig lufs, den gravida mammans mage visades upp på ett vulgärt sätt – hon borde ha haft lösare kläder – och dessutom hoppades det i sängar vilket ju kunde förstöra dyrbara resårbottnar.

Så här fick det inte gå till.

”Barnen i höjden” 1972 klarade sig inte heller undan rasande vuxna:
– Ett program för galningar. Visa det klockan tolv på natten. Inte så att barn kan se det, sa tittaren Berit Arnfell till Kvällsposten.

Den här gången nådde bråket ända in i riksdagen. De två riksdagsmännen Bengt Börjesson (C) och Arne Persson (C) stormade och skrev brev till radiochefen Otto Nordenskiöld.

– Radiochefen bör vidta åtgärder så att programmen blir mer objektiva och sakliga. Och inte vinklade på ett sätt som syftar till att tillgodose vänsterextremisternas intressen.

Sedan rasade Börjesson vidare om farorna i tv-serien:
– I ett avsnitt visades hur en man borrade hål i en vägg i ett vanligt hyreshus för att den vägen ta sig in till grannarna. Så bär sig ju ingen vettig människa åt! Men små barn kan lätt tro att det är så man ska bete sig när man blir stor, sa han till Expressen.

Kalendern skapade till och med en eldsvåda. I ett avsnitt visades hur man stöpte ljus i en gryta direkt på spisen. Brandexperter slog larm och rasade över risken att någon skulle få för sig att följa kalenderns exempel.

Och det här året hände det att tittare gjorde som i kalendern. Men det var inte barnen som hade tagit efter konstigheter. Det var vuxna människor.

I Korsberga utanför Vetlanda stöpte en familj ljus i en gryta på sin spis, precis som man hade gjort i kalendern. Stearinet rann över och spisen började brinna. Familjen klarade sig lyckligtvis med blotta förskräckelsen.

isst vore det konstigt om kalendern inte började den 1 december – och inte hade 24 luckor fram till och med julafton?

Smaka på den här: Alla kalendrar har inte haft 24 luckor. Vänner av ordning skulle kunna få fnatt för mindre, men så blev det först från och med 1978 och den oskrivna regeln har tummats på även efteråt.

Från början tyckte man att det var mer naturligt att börja vid första advent. ”Titteliture”, ”En småstad vid seklets början” och ”Fem myror är fler än fyra elefanter” började så tidigt som den 27 november eftersom första advent inföll då de åren.

”Titteliture” var den allra första kalendern, men eftersom Sveriges enda tv-kanal inte sände alls på onsdagar (!) blev det ändå bara 24 program.

”En småstad vid seklets början” och ”Fem myror är fler än fyra elefanter” hade däremot inga sändningsfria onsdagar att förlita sig på, så de hade 28 avsnitt var. Och därmed 28 luckor på kalendern.

Men lucka 24 har alltid öppnats på julafton. Hur det går ihop?

Jo …

Barnen som 1966 såg ”En småstad …” skulle öppna lucka 27 först, följt av 28, sedan 29 och 30 och först därefter lucka nummer 1. Ja, förvirringen var stor.

”Fem myror” vände i stället på problemet till en pedagogisk snitsighet. De gjorde sig nämligen helt och hållet av med siffror och satte alfabetets 28 bokstäver på luckorna i stället.

Som Brasse säger: Är inte det fiffigt?

Från början hette det också adventskalender även i tv. Först 1972 blev den julkalendern. SVT ville byta namn för att dämpa hetsen inför julen.
– Vi började kalla programmet för julkalender i stället för adventskalender eftersom det inte handlade så mycket om advent. Vi vill gärna tona ner det hela en aning till. Det finns faktiskt massor av barn som inte vet till sig av upphetsning, sover dåligt på nätterna, kissar i sängen och så vidare inför allt tal om tomtar och dopp och dan-före-dan, sa Ingrid Edström på TV2:s barnprogramsredaktion till Dagens Nyheter.

1979 kom en av de mest älskade julkalendrarna.

”Trolltider” var så omtyckt att det sägs att många nyfödda döptes till Gloria och Daisy, precis som de två trollen som Eva Rydberg och Birgitta Andersson spelade.

Men bakom kulisserna var det groll på trollkalendern. Tv-serien blev så sågad internt att barnförfattaren Maria Gripe, som skrev manuset tillsammans med sin dotter Camilla Gripe, var bestämd: Aldrig mer tv.
– Serien har blivit ett slagträ i debatten om tv:s dåliga programutbud, sa hon.

Föräldrar larmade också om att häxan Mara var för läskig – barnen blev rädda. En psykolog passade på att varna för att barn över huvud taget inte borde se på tv, det var inte bra.

Men många tittare höll inte med: I sex års tid vädjade de att serien skulle sändas i repris tills SVT gav vika och återanvände kalendern 1985.

När Dagens Nyheter 2005 lät sina läsare rösta fram den populäraste julkalendern någonsin var allt glömt. ”Trolltider” slog både ”Teskedsgumman” och ”Sunes jul”.

Mest utskällt på 80-talet, mitt bland omtyckta kalendrar som ”Albert och Herberts jul”, ”Julstrul med Staffan och Bengt” och ”T. Sventon praktiserande privatdetektiv”, blev utan tvekan ”Marias barn”.

Efter många, många års klagomål gav SVT efter och spelade in en religiös kalender. I reaktion till ”Albert och Herberts jul” hade kyrkoherden Anders Olsson mobiliserat präster inom Sveriges kyrkor och samlat in inte mindre än 10 000 namnteckningar på sin protestlista för en kristen kalender.

– Jag är rätt tolerant. Men man får tåla rätt mycket nu för tiden, sa han till Aftonbladet.

Det var flera saker han opponerade sig mot i ”Albert och Herberts jul”. Som att stjärnan över Betlehem hade bytts ut mot blinkningarna från kvällsplanet från Köpenhamn, att de tre vise männen lockades till krubban på grund av stanken från hästgödsel och inte minst att det nyfödda barnet matades med en porterflaska med gummituta på.
– Vad ska de minsta barnen tro om det kristna budskapet när det framställs så här? undrade kyrkoherden.

Så 1987 fick han sin vilja igenom. Till tecknade stillbilder lästes berättelsen om Jesus liv i ”Marias barn”.

Resultatet? Det var dödstråkigt, tyckte tittarna.
Barnen flydde och julkalendern fick sin lägsta tittarsiffra någonsin: 8 procent.

De kristna kretsarna som bönat om en julkalender om Jesus var heller inte nöjda. Nä, de rasade. Skildringen av hur Herodes mördade gossebarn var alldeles för grym för dem.

å 90-talet kom flera älskade julkalendrar. Att ”Kurt Olssons julkalender” till exempel hade obefintlig handling spelade ingen roll. De klämkäcka sångerna och skämten gick hem i stugorna.

”Sunes jul” 1991 är en av de största succéerna.

Det var året när Sunes och hans familjs förberedelser inför julen blev storpolitik. I ett avsnitt spelades en pjäs om en ”idiot” – som råkade ha en mössa som det stod ”Norge” på.

Sveriges ambassadör i Norge, Lennart Bodström, fick gå ut och be om ursäkt och CNN sände till och med ett inslag om den diplomatiska krisen mellan grannländerna i det fredliga Skandinavien.

Visste du att vi hade kunnat ha en helt annan Sune? En annan skådespelare hade faktiskt fått rollen, men förlorade den av en spektakulär anledning: Ingmar Bergman. Elias Ringqvist som skulle ha varit Sune hade också en roll i Bergmans serie ”Den goda viljan” som skulle börja sändas på juldagen, alltså dagen efter det sista avsnittet av ”Sunes jul”.

Hos Bergman spelade killen en liten men väldigt elak roll. I Anders Jacobsson och Sören Olssons julkalender skulle han vara den snälle tjejtjusaren Sune.

Så kunde den store regissören inte ha det. Det skulle ju förstöra hans tv-serie. Ingmar Bergman röt till. Och julkalenderns producenter la sig platt. De fick lov att i sista stund hitta en ny Sune.

Fem år senare sändes ”Mysteriet på Greveholm” som blev så populär att den i fjol fick en uppföljare.

Aldrig förr har vuxna och barn varit så oense. Recensenterna drog sig inte för att kalla kalendern usel:
– Årets julkalender är som en kompott av ”Svensson, Svensson” och ”Ghostbusters”, skrev Aftonbladets recensent Annika Sundbaum-Melin och fortsatte:

– Mamma är rätt sympatisk, pappa är dum och meningslös. Pappan får Gustav i ”Svensson, Svensson” att framstå som både macho och överintelligent. Leif är faktiskt så dum och meningslös att man nästan blir arg.

Hon gav kalendern två plus. Godkänt, men inte mer.

Självklart kom det också en tittarstorm som ett brev på posten. De vuxna var upprörda över att familjen åkte bil utan bälten och det slogs också fast att en julkalender inte får vara det minsta spännande.

– Hela upplägget är alldeles galet, bara det att den ska vara läskig är helt fel. En julkalender ska väl vara rofylld och engagerande, sa Björn Ström, 36, i Uppsala.

– Bedrövlig. Alldeles för skrämmande för små barn. Dessutom hatar jag skånska, sa Berit Hultgren, 60, i Uddevalla.

Barnen höll inte alls med. Historien om familjen som intet ont anande flyttar in på slottet för att fira jul, och blir gäster hos Greveholms gastar, var inte skrämmande. Den var bara riktigt, riktigt bra, tyckte de.
– Bättre än hockey, sa Emil, 5, i Aftonbladets testpanel.

Och när SVT 1999 och 2007 lät tittarna utse sin favoritkalender vann ”Mysteriet på Greveholm” båda gångerna.

asse Alfredson skrev 1998 års kalender ”När karusellerna sover”. Långt före premiären rasade han mot att SVT tillsammans med leksaksföretaget Brio och Liseberg ville sälja dataspel. Helt naturligt, tyckte SVT:s vd Sam Nilsson eftersom handlingen var förlagd till Liseberg.

– Det är otroligt att SVT håller på med sådan kommersiell smörja, sa Alfredson och tyckte att vinsten åtminstone borde gå till välgörenhet.

Läsarna höll med honom, men han fick inget gehör från SVT som kontrade med att Alfredson ju också skulle få 7,5 procent av vinsten. Han borde vara nöjd.

I en sista protest bestämde sig Alfredson att skänka de pengar han fick till Radiohjälpen.

Men det var inte slut där.

I kalendern fanns också en kanin som i princip bara var en vit version av Lisebergs gröna maskot. Granskningsnämnden fällde produktionen för otillbörligt gynnande.

”Håkan Bråkan” från 2003 kan ha slagit rekord i antal anmälningar. När Håkan drömde om att bli som pappa och dricka öl och se på ”Tipsextra” rasade nykterhetsorganisationen IOGT-NTO. Och när Håkan sa att ”pattarna” var ”helt otroligt enorma” rasslade det till i Granskningsnämndens brevlåda.

Kritikerna var inte heller nådiga:
– För barnsligt för vuxna. För vuxet för barn. En av de sämsta på många år, skrev Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson och delade ut ett enda plus.

är ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” började sändas 2012 mötte SVT en storm av kritik. Barnen lekte anden i glaset och sånt är det direkt farligt att uppmuntra till, tyckte tittarna.

En katolsk kyrkoherde, Zbigniew Golebiewski, förklarade för Nöjesbladet att man lekte med ondskan. Han gick så långt att han kallade SVT för ”ondskans hantlangare”.

Sedan rasade anmälningarna in. Hela 37 personer anmälde SVT till Granskningnämnden.
– SVT har gått över gränsen, skrev en anmälare.

– Jag tycker att det är olämpligt att indoktrinera barn till spiritism, skrev en annan.

En av anmälarna bjöds in till SVT:s morgonsoffa och fick där tala ut om varför hon var orolig:
– Jag tror att anden i glaset är något mer än en oskyldig lek, sa Sara Strålin. Jag tror att det finns en andevärld och jag tror att man ska skydda barn från att försöka komma i kontakt. Jag tror att det kan skada barns andliga hälsa.

Julkalendern friades dock i Granskningsnämnden. Den var inte farlig för barnen – som tvärtemot många föräldrar tyckte väldigt mycket om kalendern och dess spöken.

De senaste åren verkar vi ha tagit ut bråken i förskott.

Flera veckor innan ”Barna Hedenhös uppfinner julen” hade premiär 2013 anklagades originalböckerna av Bertil Almqvist för ”ren och skär rasism” av seriens regissör Jonathan Sjöberg.

En sak är säker: Åren går, men trenden att klaga på julkalendern den består.

Det verkar rentav vara en del av nöjet.

Fotnot: SVT:s Öppet arkiv har fler avsnitt av Julkalendern att titta på.