Så kom vi på "Fem myror"

Det är 42 år sedan ”Fem myror är fler än fyra elefanter” hade premiär och flyttade in i svenska barns hjärtan.
Sedan dess har generation efter generation vuxit upp med Eva, Magnus och Brasse. Men hade det inte varit för regissören Lasse Hallström hade det kanske aldrig blivit så.

– Det är helt avgörande för mitt liv, mötet med Lasse, säger Magnus Härenstam i en intervju gjord hösten 2013.

Det var en ren slump att den populära tv-serien blev julkalender 1977.
– Man skulle inte hinna göra den planerade julkalendern det året och var illa ute. Då kom man och frågade oss. Det var bråttom, så vi fick producera av bara sjuttsingen, berättar Magnus Härenstam, 72.

Julkalendern blev också den sista säsongen av ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Från det första avsnittet 1973 hann det bli tre säsonger och 58 avsnitt.

– Man är alltid inställd på att ”nu blir det världens bästa tv-program”, men att det skulle bli så här hade vi ju aldrig i våra vildaste drömmar kunnat tro.

– När Brasse och jag är riktig styva i korken kan vi säga att det här är så nära Astrid Lindgren man kan komma. Programmet lever ju i generation efter generation, normalt försvinner ju tv-programmen som en fjärt i öknen, säger han.

Startskottet för den klassiska svenska serien gick faktiskt i USA. Under en resa såg TV2:s chef för barnprogram Ingrid Edström ett spännande projekt.
– Man hade noterat att det var en sådan väldig skillnad mellan ungarna inför skolstart. En del kunde både läsa och skriva och alltihop medan andra inte hade samma lyckosamma förutsättningar där hemma. Då sa man att man skulle försöka utjämna skillnaderna och utifrån det utarbetade man programmet som senare hette ”Sesame street”.

Sverige hade så klart liknande problem och man bestämde sig för att göra ett svenskt ”Sesam”. Först provade man med Lasse Åberg och Ardy Strüwer. Sedan dök Magnus och Brasse upp på horisonten. De hade ett ess i skjortärmen: Båda hade läst pedagogik på universitetet. Tillsammans med Bengt Linné och Lars Haglund satte de snart igång att tälja fram format och skriva manus.

– Vi uppfann att Brasse var eleven som inte riktigt kunde, även om han var streetsmart, och Magnus var läraren som inte alltid hade så torrt på fötterna. Och så hade vi Eva som var ett sunt förnuft. Så man fick ändå ett slags dialog mellan oss.

Vad är det som gör att det fortfarande fungerar?
– Vi har snyltat på den alldeles naturliga nyfikenhet på hur det funkar som kommer vid fyra–fem års ålder. Vi försökte få ungarna att hänga på det här fantastiska ögonblicket då man kommer på att T står för tunnelbana.

– När ungarna knäcker koden blir de så glada. Sedan tror jag också att det syns att vi har fruktansvärt roligt.

Det här med att du hade så små kläder på dig, varför såg ni ut som ni gjorde?
– Våra rollfigurer skulle vara karikatyrer av oss själva. Och då var ju Magnus lite prudentlig och besserwisser och ordningsman och då blir det omedelbart lite åtsittande och för kort. Brasse var ju en slarver, så då blev hans kläder stora och säckiga.

Det var till viss del svårigheten i att välja ett yrke (Magnus Härenstam ville bli psykolog men hans C i latin stoppade honom, sedan läste han sociologi, pedagogik, statskunskap och konsthistoria – ”en fullständigt omöjlig kombination”) som gjorde att han var programsekreterare för sin kår vid Stockholms universitet. Därför satt han där han satt den dagen Lasse Hallström knackade på kårens dörr.

– Där står det en liten försagd snubbe och säger ungefär ”tjenare, jag heter Lasse Hallström och jag har filmat sedan jag var åtta år och har en jävla massa bra filmer och jag tycker att ni ska visa dem här på studentkåren”.

– Så vi lyfte ner någon tavla, drog ner rullgardinerna och tittade. Och det var ju fruktansvärt bra!

Magnus arrangerade kort därefter en Lasse Hallström-kortfilmsafton ”med ungefär 36 betalande”. Så blev de vänner.

Hallström skulle några år senare introducera Magnus till tv och för en viss Lars-Erik Brännström. När de en kväll behövde någon som kunde hoppa in med kort varsel för en tv-inspelning ringde Hallström upp sin kompis Brasse. Magnus och Brasse hann knappt presenteras för varandra innan de gjorde sitt första jobb tillsammans. Men det var inget problem.

– Vi hade ett slags kemi från första stund. Det var ett slags själarnas sympati. Vi är i många stycken väldigt olika, men vi har ett sätt att nå varandra som gjorde att det gick undan och blev roligt.

I 16 års tid var de Magnus och Brasse. 16 år när de var mer med varandra än med sina respektive fruar.

– Det är klart att efter så många år lämnade vi ifrån oss en lite småkullrig matta, vi hade sopat en hel del under mattan. Under en kreativ process blir det ju en hel del motsättningar och det var förvånansvärt lite sånt mellan oss, men vi var mästare på att knö in det under mattan och sedan lyckas gå på den utan att trilla omkull.

På dagarna skrev de pedagogiska sketcher och på kvällarna spelade de krogshower. Så kunde vardagen se ut för Magnus och Brasse under åren med ”Fem myror”.

– Jag tror att vi skrev 300 sketcher. Något vansinnigt mycket. Sedan sa vi att nu orkar vi inte vrida på trasan mer. Då lämnade vi ett testamente efter oss på 58 halvtimmar som vi tyckte höll standarden.

Att Brasse i tv-serien var killen som inte kunde läsa och skriva fick en del lustiga konsekvenser i verkliga livet. När barn kom fram till dem bad de först Magnus om en autograf och gick sedan till Brasse och sa tveksamt att han kunde ju alltid rita något.
– De blev väldigt förvånade när det visade sig att han kunde krita iväg, säger Magnus och skrattar. Men det löste Brasse med att säga att sitt namn det kunde han i alla fall.

”Fem myror” är inte den enda julkalendern Magnus Härenstam har varit med i. Han var också med i den mest utskällda julkalendern genom tiderna: ”Broster broster!” 1971. Det var ett av de första tv-jobben han fick. Där paddlade han bland annat runt på en gigantisk lussekatt av frigolit.
– Jo, ta mig sjutton, det gjorde jag! Och sådana där frigolitkonstruktioner tålde ju aldrig vatten så den började så småningom sogga till sig. Jag kommer inte ihåg hur pass stor katastrofen blev, men jag ser framför mig hur den låg – som en hopsjunken maräng – vid strandkanten.

Du spelade Åskan, vad var det för figur?
– Programmet skulle vara en parafras på julevangeliet och det var omskrivet på ett oerhört poetiskt och vackert sätt. Bland annat fanns det den här Åskan, en liten tanig kille som hade en ambition att springa 1 500 meter på världsrekordstid. Och som tränade i julgransodlingen där han dök upp konstant sprintandes i bakgrunden, säger han.

– En oerhört apart figur. Jag har funderat på vad farao han skulle ha för motsvarande plats i julevengeliet, men jag kan inte förstå riktigt var jag ska få in en 1 500-meterslöpare.

Text: Linn Dahlgren